camillalundberg

Ikväll kanske det ändå blir till att vi tänder grillen här utanför min dörr
äter tsatziki som i gjorde varje kväll i sju dagar
blandar en drink eller två med spriten vi inhandlade på flygplatsen
spelar musik som påminner om Kretakvällarna
Men vad gör de lixom?
SKÅL & HEJ
en epdemi på Camillas kropp.
En hejjagsoladeförmycketutansolkrämochbrändemigsådegjordeont.menjagfårskyllamigsjälv-epedemi.
Nu tappar jag hud.  i Mängder. En hud som började flagna på axlen. På flyget.  Som nu letat sig över halva ryggen, snart hela.
Axlarna. Magen, Svanken. Låren.
Tack. Nästa gång blir de solkräm

"Baby, baby, fat baby"
"Do you like me??"
"oohh, najs tatto!"


Två nattbad som resulterade i ett par förlorade skor "camilla, spriiiing!!"
två sena nätter med drinkar och trasig tånagel
på tok för många shottar
Skål med röda drinkar & god mat
Mängder med Tsatziki
Dans med bartendern
Trevliga normänn med på fest
Hoppa i härliga vågor en sol som stekte från en molnfri himmel
en värme på 40 grader
Bacardi Breze i vattenbrynet
En kritvit sand som brände under fötterna
En nerspolad toaletknapp + Toalocket + en talrik



























 - klocken var 21.00












































   och så var man hemma igen. Regn

Deck i soffan och en trötthet som tagit över, totalt.
Två långadagar, på jobbet och massa resplanering resulterade att ikväll jag landade i soffan utan en ork att inte lyfta ett finger.
Väskan står nästan färdigpackad. Det är samma väska som stod och gapade efter att få spendera ett år i stockholm.
Jagvillealdrigåka.
Minns så väl när jag fick antagningsbeskedet. Då sa de om och om igen. Nej jag vill inte! 
Men även om de fanns personer här hemma som betydde allt för mig och att en röst skrek stopp, åkte jag.
Snart ett år sedan. Den morgon vi åkte var hemsk. Bilen var fullpackad med mitt liv, delar va det iaf.
Handväskan i handen och en kram till pappa och vi åkte.
Körde förbi sandra på Media Markt. "Jag måste gå nu innan jag börjar gråta"
Känslan när jag efter nästan 6 timmar såg skyltar mot Tollare Folkhögskola är obeskrivlig. Det knöt sig i magen.
Madde ringde och vi pratade om att ses. För hon var i sthlm just då.
Gick längst den breda grusgången och det låg dofter i luften som var okända.
Rummet var för litet. jag trivdes inte. utanför mitt fönster var björken, de som tappade löv vart efter  som tiden gick.
När jag efter ett par timmar kramade mamma hejdå svalde jag om och om igen. Hon fick inte se mig börja gråta.
Det var klumpar av ångest och tårar av panik som ville ut, hem!
Vände ryggen om och med min enda nyckel med rumsnr 71 i handen gick jag upp till mitt rum.
Hälsade på tjejerna i rummet bredvid mig och kändes lite bra.
dagarna gick och jag trovdes mer och mer.
Allt var bra. Men jag längtade hem, med en sån bra känsla.
Fick de samtalen ja ville och sms som peppade upp mig och jag sträckte på mig.
Jag minns pappret på min anslagstavla. Där var alla dagar över året uppskrivna. jag strök över, dag för dag.
Såg månaderna försvinna. Dag efter dag.
Det närmade sig mörkare tider och även runt omkring mig blev de mörkt. Huvudet var inte lika högt längre och det blev fler och fler kvällar jag önskade att jag låg hemma, i min säng. I den famnen. som jag lämnade.
Om dagarna var det lektioner och allt gick bra där. fFanns dagar i matsalen jag och åsa låg dubbelvikta på borden för att vi skrattade så mkt och pratade massa sune och ja gud vet vad....Tack för dom stunderna.
 kvällarna på rummet var en plåga. Jag ville aldrig gå in i tvrummet för där satt folk och skrattade och hade skoj. Ville sitta inne och glo. Hemlängtan. Jag tappade apptiten ett antal ggr under dessa månader. Talriken som stod framför mig i matsalen såg ut som en anorektikers. En liten potatis, lite sås, en köttbulle.
Nära vänner fanns endast ett samtal bort, mer än 2 ggr i veckan. Men de räknades inte för mig.
Planerna på att flytta hem var många. om och om och om igen!
Men där la min envishet sig i. Jag skulle! stanna!
Strök dag för dag på mitt papper som en slaggs nedräkning på ett ÅR!
jag var ofta hemma, även om inte pengarna räckte åkte jag tågtåg och tåg.
Hatar alvesta station. Minns den kvällen i oktober då jag stod, med luren tryckt mot örat och skrek och krokodiltårar rann ner för mina redan blöta kinder. "jag vill inte åka tillbaka" sa jag om och om igen  "Gör det inte" fick jag till svar
jag klev på tåget...
Fyra timmar senare, framme i sthlm skrev jag sms till mamma "jag provar denna veckan med"
Den veckan gick men jag stannade.
Det närmade sig jul och jag hade bokat hemresa helgen innan avslutningen.
Just för att jag inte orkade vara kvar en helg till.
Den fredagseftermiddagen hemresan skulle gå av stapeln då det var luciatåg, lussebullar och annat satt jag och kämpade med tårar och illamåendet. Lussebullen gav jag till Åsa som med tacksamhet tog emot den.
I klassrumet senare kramades jag alla hejdå. Ingen medveten om att jag aldrig mer skulle sätta min fot i de klassrumet igen.
Det fanns en speciel doft där. Som jag dagar kan känna väldig tätt tätt inpå.
Hur jag plågade mig egenom vissa dagar, för att orka en, och en och en dag till.
Jag funderar på hur de skulle se ut nu?
Om jag återvände. Skulle jag klara de minneslaget som jag kommer få?
Busshålplatserna, skolan, grusgången, backen, matsalen, internatet
Det finns tydliga bilder.


Det var då, snart ett år sedan.
Ett år är kort? eller?

....Båda var trötta & slitna sedan kvällen innan. Lite sömn & mycket berusningsmedel.
Vi gick till festen på lördagen, åt, drack & skrattade. Tröttheten slog till & vi betämde oss för att lämna festen för hemgång. Eller " Vi går till samarkand & sen till Gemla & sedan hem"
Efter en stund landade vi på en gräsplätt nedanför Komvux & ovanför GvG.
Där vilade vi en stund & drack nog lite till.
Planen på hemvång var som bortblåst & så en stund senare befann vi oss på Delux.






 20 år- jippii!!

 - Titta!!!

 









 hahaha- Vad gööör du??

 SKÅL



 söt



 

Ett sommarregn och ett mörker som låg tätt så tätt.
Andan i halsen och en luft att andas in som var sommar.
Mörka, svarta, hatiska moln låg i ryggen på mig. över mig. Hatiskt.
Jag cyklade den vägen. Den vägen som jag många nätter som dagar gått. Framochtillbaka.
Det blev suddigt framför ögat. Det var en tår som trängde fram. Jag skakade bort den lika fort.
Det var i backen, runt hörnet. Jag ville bara skymta fönstret lite litelite. Se om de lös. Om du var där.
Träd och annat var ivägen. Det var då regnet kom. Droppe för droppe la sig på mina kinder och jag drog efter andan ner i ett luftrör som var mindre än vanligt. Det blixtrade till bakom ryggen på mig och regnet ökade. Jag vände mig om en sista gång och sen var det borta. Luften var ljummen. Jag hade velat att det var en sån stund jag bara hade kunnat ringa de lätta samtalet bara för att säga "Kom ner och öppna, ja är här nu"  och sedan en stund senare få hålla om dig.
Men nu är de overkligt. Det fanns där förr. Och det är nåt jag alltid kommer att minnas. Det fanns så tätt inpå mig så det var omöjligt att skaka av.
Vinden och regnet slog emot mitt ansikte, en blandning av sött och salt.  Det var melodier i mina öron.  Mötte bilar som jag vände mig om efter. Även där tändes minnen. Nätterna, kvällarna i bilen. Helt tyst satt vi och bara va, musiken va det enda som fick bryta tystnaden.
Det går fortfarande kvällar ja väntar på att du ska höra av dig, bara lite.

Tänk såhär.
Om det du älskar försvann?
vaknar ensam i en för stor säng.
Förvirrad och rädd. Precis som en mardröm.
Utanför fönstret är alla gator tomma.
jag vattnar andras blommor. Tar in posten.
Jag leker med tanken.
Tänk om, Tänk om livet såg ut såhär? Tomt?
Bröstet är ihåligt av saknad.
Om inte mamma och pappa fanns
Om det som åkt inte kom tillbaka
När sista ordet är sagt finns det alltid mycket att säga.
Låt oss prata om sorg. Utan att skämmas.
Om hålet i bröstet, om tankarna som snurrar. Det kanske hjälper?
Snart packar jag min väska. Lämnar staden åt alla andra.
Någon annan får vattna mina blommor.

Det gör mig arg och besviken att du bara stack, när det passade dig lixom.
Så många gånger som jag velat bara sticka har du sått där och hållt ett fast tag om mig och stoppat mig. Dragit mig tillbaka.
Jag har lyssnat och stannat. Stannat och åter igen stannat. Fast de bara  skrek FEL.
Nu finns de ju ändå en viss annan som får ta mina rester. 
Ja har inte fått de sagt i ord men ja känner dig tyvärr så pass väl så ja förstår. Ja kan även räkna ut att jag nog också har varit lite för blåögd, många lögner som passerat.
Nu finns du inte mer.
Om jag skulle skada mig själv. Pågrund av dig. Skulle du bara blunda och Gå. Gåbaragå.
Hur kan man känna så starkt för en person?