timglas
allt spolas upp i huvudet på mig. om och om igen. Detalt efter detalj dödar mig långsamt.
Kommer aldrig glömma dn eftermiddagen i Mitten av April. Efter jobbet. Samtalet som plötsligt kom då vi satte oss i bilen utanför "skopunkten" . Lyckan över att jag köpt skorna som jag valt och funderat på länge låg i påsen som jag slängde i baksätet.
jag upprepade glatt för mig själv vem det var som ringde. Alltid lika glad när hon ringer..
men denna gången var det annorlunda.
Dom veckorna efter önskar jag att jag kunde glömma. Sudda bort. Strycka över.
jag försökte. Sa att VI försöker. Orkade inte gråta mera. Bara föll helt handlös. reste mig upp. och föll. Greppade efter din hand men fick aldrig tag i den. Du drog undan den gång på gång.
Det hann inte gå mer än ett par veckor innan jag hade dig i min famn igen. Inte den famnen som var förr. Utan en famn som jag försökte lära känna igen. En som skrämde mig en aning. Men jag höll fast. Dom veckorna var bland de värsta i mitt liv.
Tänkte att nu är jag stark och reser på mig. Glömmer allt. Men lättare sagt än gjort. Bilderna rullade som en film i huvudet. om och om igen. På repeat.
Du skulle åka utomlands. Flytta 100000 mil ifrån mig. Jag slog hårt på dig och skrek!
- om du älskar mig!!? Varför lämnar du mig då?! Du kan gå nu.
Dörren slogs igen.
Tårar utan stopp. En skakande kropp. Sprang ut till bilen. Körde livsfarlig körning. Det var mitt i natten. Mötte kanske en bil på dom 6 kilometerna ja körde. Slet upp dörren och lät mamma stilla min kropp som bara vägrade sluta skaka.
Hyvling efter hyvling. kom. Sagan är lång och slutar inte här.
nu Idag: Du är borta. Jag önskar varje kväll att du var hos mig. Det jag gjorde hände helt utan min fattning.
Det var inte jag som stod där den kvällen på dansgolvet. Med drinken i handen. Snuset under läppen och med en kropp som var långt ifrån nykter.
Ändå gjorde jag det. Gjort är gjort camilla. Försöker jag intala mig själv men det är svårt.
Jag gav allt. och lite till. Ingenting fanns kvar.
Självförtroende? vad är det?
Hur gör man? vad ska man säga för att passa in?
ska man vara elak ibland? ska man inte alltid vara snäll?
ska man inte alltid säga detdära extra orden?
Får man inte något tillbaka då?
Ska man inte offra det lilla extra?
Då; jag tog långa nattliga promenader. Hade de mesta som man borde vara nöjd över. Klagade ändå.
Nu, har inget av det. Står handlös. Faller handlös.
Trodde det inte kunde bli värre.
365
Det var många år sedan ja bloggade sist.
Mycket har hänt. Ibland kan jag gå tillbaka och läsa de meterlånga novellerna jag skrivit. Skratta och gråta. Le och börja fundera.
Denna blogg då? Jag har ett antal ggr velat låta fingrarna löpa i många kilometer över tangentbordet för att få ner tankarna i skrivt. Försöka yttra mig om vad som händer i huvudet. Varje gång det skriker. Men det är något som tar stopp. Det är som att det jag vill förklara inte går att förklara. Hur mycket kag än vill. Orden stannar under nagelbanden och blir tomma ord.
Stirrar tomt rakt in i skärmen. De enda som hörs är suset från kylskåpet, knapprandet på tangenterna och en tung doft av köttbullar ligger i luften. Stekoz.
- du har en bror va?
- Nä okej, du är väldigt lik en då..........
Ibland önkar jag att jag hade skrivit från första dagen. Från dagen då livet förändrades till det fina. 365.
Då jag blundade, backade och bara skrattade dig och även många andra rätt upp i ansiktet.
Kär? HA! Nej nej. Han är tjock och bara en kompis. Jätteroligt pick.
Va det jag sa. Kväll efter kväll.
Ändå möttes vi upp den kvällen. Ruset i kroppen, efter vinet fanns där och det var massor med snö. kylan bet i kinderna.
Jag lämnade värmen, dansen och musiken för att kasta snö, som vi lovat. Rund under fötterna, mobilen stadigt liggandes i handen. och ett leende på läpparna tog jag jackan och gick mot lägenheten där du som du lovat väntade.
Jag minns inte riktigt. Men jag skrattade. vi gick runt. Mellan husen på campus sicksakade vi. Slog oss ner på en bänk och jag minns att vi pratade om mat. Handboll. Mål...och jag sneglade på dig, bara ibland.
Minns din bruna jacka, gympaskorna som du hade trotts dom 15 minusgraderna.
Du skulle följa mig en bit hem. Jag ville följa dig tillbaka.
I trapphuset. In i hissen. Utanför lägenheten stod vi. Dialog efter dialog slogs mellan oss. Om livet.
Smsen jag läste påväg hem nån timme senare fick mig att glömma kylan som fulkomligt slet tag i min kropp som hade alldeles för lite kläder på sig.
Jag förstod nog inte. Eller ville inte förstå. Hur kunde jag göra honom glad?
Allt gick så fort. Förnekelsen fanns där. Orden som dök upp på mobilen var bara toma. I min fantasi. Men ändå kunde jag inte låt bli att lee när de dök upp.
Tills den dagen då jag mötte upp dig utanför Ica. Du var sen, som alltid. Jag var tidig. Hade tagit en tidigare buss för att komma försent var inte okej på något sätt. Den vita stora bilen kom tillslut. En varm bestämd kram fick jag och vi handlade druvor i ask och ramlösa. Hej vilket fika.
Den kvällen skjutsade du hem mig till dörren. Jag var varm i hela kroppen.
Läpparna möttes och jag log när jag stängde bildörren.
Kvällarna med dig blev allt tätare. Mat lagades oftare och oftare.
Närkontakt. Digdigdigdigdig. Fick aldrig nog. ÄLskade vintern.
Ville inte släppa.
Gråten kom. Då jag kom på att jag var livrädd att förlora dig.
Vi skrattade oss till söms. drog dåliga skämt och jag nöp mig själv i armen för att förstå att jag var lycklig.
Allt vackert ligger lagrat inom mig. Minns allt det fina vi gjort. Alla gånger jag hållt din hand och vägrat släppa. Sett dig i ögnen och sagt de Tre orden.
Allt allt allt allt. Vägrat släppa. Släppt. Sett dig gå. Komma tillbaka.
Det skulle vara vi. Ingen annan. Du var min.
Jag skriver, jag raderar. Jag vill ha ner hela våra liv här. I ord.
Allt vill jag ha igen. Kan inte välja. Jag skrollar upp och ögnar igenom. Vill ta bort. Det ser fel ut. Så kan ja inte skriva.
Kan inte börja om ens här.
Du gav mig mängder av kärlek. Överdoser av lycka. Även mängder av tårar. svek. och panik.
Stunderna då jag kollat på den mörka stilla mobilen i soffan, 10 cm från mig.
Vi har gått genom de mesta ihop. Mycket last har jag dragit själv. Me dig på. rädslan över allt vilja lämna dig.
Jag la mitt liv i dina händer. Du fick mig att leva igen.
Jag fick en liten extrafamilj 100 mil bort.
En mamma som kunde spå mig efter att ha träffat mig i 1 dag.
jag älskade att sitta i den lilla lilla skruttgolfen den kvällen vi åkte för första gången.
Passerade mil efter mil. För att sedan somna tätt ihop i en bäddsoffa i ett vardagsrum som är långt ifrån modernt.
och det var April. och jag var lycklig. Allt va bra. 365 dagar senare satt jag på golvet i ditt vardagrsrum.
Maskaran nere på kinderna. Ögonen söndergråtna. En kropp som vägtrade existera. Ett huvud fullt av bilder. Ben som svikit. Mobilen tryckt mot örat med en röst som säger
-han har varit otrogen Camilla
Helst av allt vill jag glömma.
Glömma all lycka jag fick av dig.
Glömma all lycka jag gav dig.
Glömma natten då du stod i min hall, med mcdonaldspåsen i handen. Ögon rödsprängda av alkohol och du säger för första gången :jag älskar dig camilla.
Glömma att du ens var min.
vill boka långresa med tåg, känna den underbara känslan i att få längta. Vara upptagen. sparka i snön, se Harry Potter på bio, somna i en bäddsoffa & dricka vin ur dom dekorerade glasen i skåpet. Höra på härlig dialekt, fotografera i rätt ögonblick.Stå på balkongen och frysa mig blå med ett leende på läpparna. Dansa bugg i den alldeles för lilla hallen, somna på köksbordet. äta leverpastej med saltgurka för att sedan åka 1 mil i bil. Skratta så magen gör ont, se allt sådäraspecieltfint. Äta Ben&Jerry direkt ur burken bara för att bli sådära riktigt äckligt mätt. Välja lösgodis & ta dom bkonstiga godisarna. Äta min älsklingschoklad. baka pepparkakor, rulla lussekatter. Dricka pucko & ramlösa, äta färsk pasta. Hålla handen & somna med ett leende på läpparna.
