camillalundberg

Okej!
Detta är inte roligt längre.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Blandar väl lite. Bäst så.
De knyter sig i mig om och om igen. Jag tänker bort de, men de sitter fast där.
Ja vet inte om de är hela alltet eller om de bara är Han som jag ser.
Vist, han hade sin charm och vi hade tyvärr mycket gemensamt. Mycket fint och bra.
Så hann de inte gå mer än nån vecka så stod jag där själv, igen. Efter ännu ett försök.
Jag sa ju att jag vara rädd. Men vågade ändå.
Ville inte gå på dejten, hela ja va mer än nervös och timmar framför spegeln blev de.
Detta trär på kroppen, absolut.
kroppen är ständigt trött, inte på humör. Allt spelar ingen roll, rycker på axlarna.
Ingen matlust och då handlar jag inte heller och då får jag ingen ork och så mår jag ännu mer illa än vad jag redan gör. Morgonarna är hemskast, då står allt uppe i halsen på mig.

Inatt drömde jag såklart. Att han hörde av sig och kom tillbaka till mig.
Jag stod som ett stort frågetecken men vad jag va glad.

Det finns saker och ting jag skulle gjort annorlunda. Det vet jag.
Sagt och gjort.
I Lördagskväll va de hans röda shorta det första jag såg vid garderoben klocka 23:40.
Men lika fort va den borta igen.
Han säg väl mig lika mycket och vände på klacken.
Ute i vimmlet var han borta. Jag tittade efter honom men såg inte. Folk knuffades och dansade.
Det kändes som om jag mest flög runt, inte ens en egen vilja på dansgolvet.

Jag vill bort från detta. Hjälp mig!
jag tror inte på nåt längre.
Allt kvittar.
Jag mår illa och är skakig, det gör ont,

Hej välkommen hemska Måndag, Nu blir de jobbet.