camillalundberg

jagharsåmycketordochmeningariminafingrarsomjagintevethurjagskaförklara...

det var en sen natt ute i växjö
nere bland musiken och pulsen
massor med folk
ögonen sökte sig åt ett och samma håll
så knöt det sig, jag kunde inte se något
jag kände hur de bara växte i mig..detdära som jag inte vill känna
gick mot garderoben och fick min jacka
jag ville vara ensam
med ruset i kroppen och med ett hår som stank alldeles för mycket hårsparay
gammal cidersmak i munnen...och fötterna ömmade och skrek i de söndriga skorna som jag vägrade ta av mig..
nä, jag blev inte ensam
hon höll om mig
helt utan sammanhang förklarade jag
jag viste precis vad jag ville ha sagt
i olika tonarter och rörelser förklarade jag vad som rörde sig inom mig
hon höll mig hårt i handen och torkade bort tårarna som råkade rinna...lite!
Klev på bussen hem, busschaufören log mot mig, blinkade och sa sa "ska du hem? eller någon annanstanns?"
sista busshållplatsen hoppade jag av
den hållplatsen som jag alltid hoppat av på
jag är alltid den sista av
alla nätter jag klivit av där vid 02:56 hör jag oftas "hej då"
men nu minns jag de konstigt nog inte
det va långt, väldigt långt hem till dörren.
ett steg då och ett steg då..
fötterna skrek...
de skrek i hela mig



tillbaka
i mitt lill rum i stora staden
det va en lång resa, många timmar
ett huvud som skrek...vartvilljag
en bok som jag fastnade för redan på de första raderna
med spända käkar hoppade jag av tåget och gick med raska steg ner mot tunnelbanan
där jag hör att de va stora förseningar
ilskan växte
missade bussen vid slussen
bet ihop ännu mer
utan att se mig själv i en spegel eller något kände jag hur ansiktet blev varmt och ögonen likaså...
varför?

ett sms som jag fick mig att känna sådära..

livsånget?
är det så det heter?