söndagkväll
Det är bättre om du slår mig hårt med knytnäven än
om du slår mig med ord. För ord sitter kvar, de kommer tillbaka när timmen är sen.
Finns överallt....
Jag målar upp falska bilder, händelser framför mig
falska problem som inte ens finns eller inte är så stora som jag ser dom
Varför tynga ner mig själv med de?
varför slösa vätska, salt och låta strupen krampa ihop sådära hemskt på nätterna innan jag somnar? onödigt ju!
Jag känner mig inte trygg där jag är, så därför blir problemen värre
vill ha koll på allt och vid minsta lilla snesteg eller tecken på att ett slag snart kommer komma tar jag skydd
och reagerar värra än jag borde.
De va någon som sa till mig en gång då allt va som jobbigast
"Du är ju ändå Camilla!"
Jo de stämmer ju, jag är ju ändå dendära som klarar allt, fast är rätt trög ibland och så..
men men, vi alla står på en stadig mark.
Efterhand kan marken sakta slås bort under en.
Efter för många gånger har man inte mycket yta kvar att stå på.
Inget som kan vägleda en
De kan gå så långt att de bara är en liten liten platta under varje fotsula som återstår
ett litet pet eller en vindpust kan få en att falla.
Just nu känns de som om jag står där, och ballanserar på en kvarts del. Vart finns marken? Jag vill ha något stadigt på
Tidvis slår den tanken mig att, vart är mitt hem? De låter hemskt men bara en sån liten tanke kan få mig att sjunka en bit till. Att bara komma på den tanken är rätt idiotiskt.
Lyssnar på en låt som refrängen börjar "Du får inte..."
de hela går ut på att du får inte göra såhär, eller såhär, eller såhär utan att verkligen mena de
och de är precis så de är.
va inte med mig utan att du verkligen menar de.
När jag är med dig är de bara dig jag vill va med. Hur långt borta jag än är vill jag ha dig att komma hem till
I morse hade jag inte ätit på över 12 timmar, svetten låg nära kroppen, maskaran var utsduddad och låg nere på kinderna, cidersmaken låg kvar i munnen och den stora mängden av hårspray låg som en tung doft runt omkring mig
de fina platta håret som va noga fixat kvällen innan va långt ifrån fint.
trotts allt detta på en och samma gång kunde jag inte sluta lee. Då, just nu va allt bra, verkligen allt. Massor med mark att stå på.
Efter en lång dusch och klädersbyte somnade jag till en stund.
Eller denna klassiska mening
"tänk när man gick i skolan, va lätt allt var"
om du slår mig med ord. För ord sitter kvar, de kommer tillbaka när timmen är sen.
Finns överallt....
Jag målar upp falska bilder, händelser framför mig
falska problem som inte ens finns eller inte är så stora som jag ser dom
Varför tynga ner mig själv med de?
varför slösa vätska, salt och låta strupen krampa ihop sådära hemskt på nätterna innan jag somnar? onödigt ju!
Jag känner mig inte trygg där jag är, så därför blir problemen värre
vill ha koll på allt och vid minsta lilla snesteg eller tecken på att ett slag snart kommer komma tar jag skydd
och reagerar värra än jag borde.
De va någon som sa till mig en gång då allt va som jobbigast
"Du är ju ändå Camilla!"
Jo de stämmer ju, jag är ju ändå dendära som klarar allt, fast är rätt trög ibland och så..
men men, vi alla står på en stadig mark.
Efterhand kan marken sakta slås bort under en.
Efter för många gånger har man inte mycket yta kvar att stå på.
Inget som kan vägleda en
De kan gå så långt att de bara är en liten liten platta under varje fotsula som återstår
ett litet pet eller en vindpust kan få en att falla.
Just nu känns de som om jag står där, och ballanserar på en kvarts del. Vart finns marken? Jag vill ha något stadigt på
Tidvis slår den tanken mig att, vart är mitt hem? De låter hemskt men bara en sån liten tanke kan få mig att sjunka en bit till. Att bara komma på den tanken är rätt idiotiskt.
Lyssnar på en låt som refrängen börjar "Du får inte..."
de hela går ut på att du får inte göra såhär, eller såhär, eller såhär utan att verkligen mena de
och de är precis så de är.
va inte med mig utan att du verkligen menar de.
När jag är med dig är de bara dig jag vill va med. Hur långt borta jag än är vill jag ha dig att komma hem till
I morse hade jag inte ätit på över 12 timmar, svetten låg nära kroppen, maskaran var utsduddad och låg nere på kinderna, cidersmaken låg kvar i munnen och den stora mängden av hårspray låg som en tung doft runt omkring mig
de fina platta håret som va noga fixat kvällen innan va långt ifrån fint.
trotts allt detta på en och samma gång kunde jag inte sluta lee. Då, just nu va allt bra, verkligen allt. Massor med mark att stå på.
Efter en lång dusch och klädersbyte somnade jag till en stund.
Eller denna klassiska mening
"tänk när man gick i skolan, va lätt allt var"
Kommentarer
Trackback
