Utkast: Jag har ...
Jag har funderat länge på vad de är som jag egentligen tvekar på
att jag inte känner detdära "bubbliga" som jag säger
Det börjar alltid med att känslor svämmar över, upp upp över kanten och ner över allt som annars brukar vara viktigt. Det fastnar överallt, i hjärtat, hjärnan, armarna, benen. Allt blir tungt. Men samtidigt väldigt lätt. Man känner sig desperat, försöker komma på en lösning utan framgång och är rastlös.
Jag vet inte om jag saknar det.
Att knappt kunna sova för att de sprätter i ben och armar.
Som jag sa till mamma en sen sommarkväll förra året "jag måste ut och springa eller nåt för jag är så glad"
och det kan jag lova, det va jag verkligen då. Glad över något som sedan nån vecka efter stupade
ett ordentligt magplask.kunde inte andas. på länge. Allt slutade fungera. Det var svart, allt va svart. Vägrade öppna ögonen på dagar, vägrade lee. Tårarna som fanns där fick inte plats och de svämmade över, slutade aldrig.
Efter de har jag haft svårt att tro. Lita på någon av samma sort.
Nu såhär ett år efter vill jag kunna tro på och lita på. Men vart de har tagit vägen har jag ingen aning om.
Jag leer och skrattar åt de, spelar med. Men längst inne skriker paniken.
Jag vill glömma bort hur du luktade,
jag vill glömma bort hur din röst ekade i mitt huvud
jag vill glömma bort hur de kändes att dra fingrarna genom ditt hår
jag vill glömma bort ditt fina leende, dina fina ögon som bara finns ett par av.
jag vill med glömma hur de kändes när de bubblade som mest
Kommentarer
Trackback
